wordsanddesires

Utan er och Rebecca, Sofia och Sofia hade jag aldrig klarat av tre år med ytterligare skola.

You need to stop playing round with all them clowns and the wangstas, good girls gotta get down with the surfers.

I love you Queen B.

      
Ny klänning från Mallorca, thanks mama.

Solen skiner ena dagen och andra så regnar det. Aprilväder i ett nötskal. Tisdag den 27 april var en vacker dag då jag och mina kompanjoner begav oss in mot huvudstaden för att fota 20-tals klassicismens ståtliga byggnad, stadsbiblioteket. Det resulterade i ett flertal fina bilder och en mycket givande dag. Solsken och fina vänner är det bästa som finns.




Dagen efter studentskiva. Söta söta ni.

Mr Coronel are you alive? The sun is shining here and I have a thousands things on my mind. It's your birthday soon, old man. I'll send you a present later, I promise. Let the sun shine on you and keep doing your thing. Over and out.

Vårblommor och en fult skriven fusktatuering. Haha skrev det bara för att jag precis hade kollat på 90210. Adriana ser ut som en grekisk gudinna och ibland vill jag också ha svart långt spikrakt hår. Får nöja mig med blont rakt hår. Det funkar det med.

Min mobil har slutat fungera och det är inte så kul. Vad som är desto roligare är att mamma och pappa kom hem från Mallorca igår och jag och Malin fick massa söta klänningar a lá Sex and the City av mamma. Tack så mycket. Vad som är ännu roligare är att jag har fått jobb på Mathilde inne i PK-huset! Jag var där och provjobbade och allt gick jättebra och det var hur roligt som helst. Det kommer bli en slitsam men grymt bra sommar. Nu vill jag bara ha lite värme också och att solen fortsätter att skina.

Jag hoppas att du mår bra och om du läser det här så ville jag bara passa på att säga hej. Kan jag få låna din longboard någon gång? Puss och glöm inte att ta med ringen på lördag. Haha.

Det är denna hatt jag vill ha.

wheredidugetthat

Världen har drabbats av hatthysteri. Jag ska införskaffa mig en hatt. Inte en sådan här dock.
      

Förvirrad, förvånad, förväntansfull. Jag vill inte vara ensam med mina tankar. Ler ständigt och låtsas som om jag är oberörd. Jag kan inte låta bli att tänka. Tänka framåt och drömma mig iväg. Jag har blivit varnad så många gånger men jag lyssnar inte längre. Jag vill bara må bra och vara ung. I samma stund som jag skriver det här, tänker jag, tyst du borde inte klaga.
 



Don't take me for granted.

The end is near. Och det känns underbart. Jag är grymt taggad tills på måndag. Då ska jag vara Lady Gaga på Elins skiva. Det kommer bli bäst. För övrigt så har jag klippt mig. Inte speciell stor skillnad, klippte bara topparna. Det ser fräscht ut. Jag gillar att jag alltid skriver så osammanhängande inlägg. Jag undrar om jag kommer förstå vad jag har skrivit när jag sitter och kollar igenom mina arkiv. Snart kommer min brasilanska man hit, eller till Europa åtminstone. Livet är allt bra, det är nästan lite jobbigt hur bra det är. Beslutsångest. Varför kan man inte bara  ha kakan och samtidigt äta den? Fast det kanske inte funkar längre...

opassande bild till inlägget, le fashion

Det värsta som finns är att såra andra människor.
Speciellt de människor som man tycker om och bryr sig om.
Åh. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ingenting är vanligt med mig. Mitt liv, mina vänner, min familj till och med min vardag är ovanlig. Jag menar inte att skryta och säga att jag är speciell. Det är inte det jag försöker säga. Jag har aldrig varit kär förr och för exakt ett år sedan träffar jag en kille på andra sidan världen som får mig att falla in i en djup, nästan ofrivillig förälskelse. Ofrivillig för att jag vet att han bor på andra sidan jordklotet. Men i samma stund som jag kände hur underbart det var att vara med honom bestämde jag mig för att inte ge upp. Jag visste att det förmodligen skulle vara lättare att bara släppa allt och gå vidare som om inget hade hänt men det gick inte. Jag kunde inte släppa honom och han kunde inte släppa mig. I ett år har jag tänkt på honom konstant, i ett år har vi pratat i telefon och saknat varandra varje dag. Vi hade oddsen mot oss men vi träffades igen. För exakt ett halvår sedan. De där fjorton dagarna i mitt liv som jag tillbringade med honom, hans familj och min mormor kommer för alltid att vara en av de bästa stunderna i mitt liv. Jag visste att vi skulle ses igen eftersom att jag och Rebecca skulle åka till Sydamerika, i obestämd tid, efter gymnasiet. Vad jag inte riktigt visste var att han skulle åka till Frankrike. Skillnaden på att han bor i Brasilien och på att han bor i Frankrike är väldigt stor. Jag hade hoppats på att han skulle åka men inte riktigt vågat tro på det. Jag har lärt mig att brasilanare lovar väldigt mycket och tar allting "mañana, mañana" därför ville jag inte ta ut något i förskott. I fredags berättade han att han ska åka till Paris, den 16 april. Jag kan inte riktigt tro att det är sant för det här innebär också att han kommer kunna komma till mig i Sverige. Kanske till och med fira min student hemma hos mig. Det känns som om jag lever i en dröm och att allting händer på en gång. Från att nästan ge upp hoppet till att veta att jag kommer få se honom inom en mycket snar framtid. Allting känns förvirrande och överväldigande. Egentligen kan jag inte riktigt beskriva hur jag känner och det beror på en tredje orsak.